Naturen har klätt sig i höstdräkt. De gyllenröda färgerna står så vackert mot granarna. Det är nästan ett brott att sitta inne i en bil en sådan dag. Men här sitter jag och susar fram på en rak och bred landsväg. En känsla av vemod smyger sig på. Minnena vaknar.

När jag var en liten flicka fanns här en smal, krokig väg, vilken hade den gamla Bolmabanan till närmaste granne. Nu kör jag på den gamla banvallen. Hur många gånger har jag inte som liten tös traskat fram på den banan. Jag fick lov att gå där då det inte var tågtider. Dessa kände vi barn väl till, ty de passade ihop med våra måltider. Då morgontåget hade avgått var det tid för frukost. Efter 11-tåget serverades middag. Det tåget sa:
-Mamma har du middan färdig?
Eftermiddagståget sa:
-Koka kaffe, koka kaffe...

Den långa arbetstiden för pappa var mellan kl. 5 på morgonen till kl. 23 på kvällen. Så för honom passade inte måltider och tågtider in så bra.

Min barndoms vaggsång var tågens tuffande. En skön sång, som styrdes av min älskade pappas röda flagga. Då andra frågade mig vad jag var och vad jag skulle bli svarade jag alltid helt tvärsäkert:
-Jag är en stinstös och skall bli en stinsfru.
Så blev det inte, men det är en annan historia.

Bilen rullar vidare genom den välkända bygden och snart är jag framme vid det hus som var mitt hem under sju mycket betydelsefulla år.

Huset ligger där lika rödmålat som för länge sedan och namnet Åsen lyser från dess vägg. Men nu är det inte längre någon järnvägsstation utan en privatvilla, vacker och välrenoverad.

Vägen går nu rakt igenom den grusås där vi barn byggde vårt första "låtsashem". Det var en stuga innehållande tre rum och kök. Materialet bestod av bräder, vilka spikats mellan björkstammar nedhuggna till lagom höjd. Oj, vad vi lekte här!… Mamma, pappa och barn. Bröllop och jag vet inte vad.

Det är inte bara lekminnen som kommer fram.

Här, där bilen nu står, fanns en gång vårt potatisland. Ett i mina ögon oändligt stort land.

En stins på landet var nämligen också en månskensbonde. Han hade en egen ladugård, vilken inköptes från föregående stins. Här hade man kor, grisar och höns. Det gällde ju att föda dessa djur så billigt som möjligt. Därför hade vi detta "stora" potatisland.

I de små åkrarna fanns stenar, små och stora. Dem skulle vi ungar plocka upp. Vi plockade och ändå fanns det lika många kvar. Jag drömde om dem på nätterna och längtade obeskrivligt efter den dagen, då den sista stenen var borttagen.

På vårarna lånade pappa en häst och ett åder. Med dem körde han upp fåror i vilka vi barn fick lägga ituskurna potatisar. Ituskurna? Ja, på den tiden var man sparsam. Det räckte med ett öga på varje sättpotatis. Därför delades dessa i småbitar.

Då sommaren kom fick vi barn hacka och rensa potatislandet och på hösten kom upptagningen. Men då hade vi "potatislov". En hel vecka fick man vara fri från skolan och då gällde det att arbeta. Som nioåring gick jag på mitt första "dagsverk". Jag plockade potatis på en stor gård. Vi börjde kl 7⁰⁰ på morgonen och slutade inte förrän kl 7⁰⁰ på kvällen. Men det var med stor stolthet jag sa:
-Jag följde med de andra hela dagen och jag fick 1,50 kronor precis som de stora tanterna.

Behöver jag tala om att det dröjde många år innan jag gjorde om den bedriften.

Kon skulle också ha mat. Därför höstade pappa banvallssidorna ned mot Unnen. Det blev så kallat "maahö" och det föll ofta på min lott att räfsa efter honom. Det var en aning kusligt att gå där nere i fukten, ty jag visste allt för väl att där brukade finnas ormar. Då höet hade stått "kuat" en tid skulle det hem. Då packade pappa sin höbåge, lade denna på den höga trallan och körde hem det. Sen var det bara att krypa upp på rännet och ta emot höet. Det var ett fruktansvärt varmt arbete och det förvånar mig att jag inte fick avsky för jordbruk för all framtid.

En gång fick pappa en ide^´. Han skulle ha kalkoner och gäss. De skulle ge honom en ordentlig vinst. Åkern mellan trädgården och skogsdungen inhägnades. Ett litet hus byggdes i skogskanten och djuren inköptes. Kalkontupparna blev min fasa. Då man kom gående förbi dem, spände de upp sina färgrika stjärtfjädrar i en stor båge, kammen blev högröd och tuppen sprang skrikande efter mig, nafsade i mina kjolar.

De var otäcka men vi hade en gåskarl, som var ännu värre. En gång hade den sluppit lös och spatserade fram på gårdsplanen. Just då kom tant Ida gående. Hon var en liten rund varelse med lätt vaggande gång. Gåskarlen fick upp ögonen för hennes behag och förföljde henne. Det skulle han inte ha gjort, ty tanten började springa och flaxa med armarna. Gången blev alltmer vaggande och gåsen allt vildare. Han började nafsa henne i kjolarna då pappa kom som en räddande ängel. Då tyckte jag att min familj var ryslig, när de stod och skrattade åt eländet, men nu förstår jag att det hela såg väldigt lustigt ut. Efter den första slakten med efterföljande plockning och svedning blev det inte fler gäss hemma hos oss.

Tant Ida var "Banpelles" maka. Banpelle var den förste banmästaren på HBJ. Hans riktiga namn var Per Persson. Familjen bodde i ett hus, som låg i " Gårdens" trädgård och var alltså nära grannar till oss. Nästan dagligen kom någon av damerna Persson på besök hos oss. "Pelle" däremot minns jag bara som en vördnadsvärd gammal man. Högrest och rakryggad. Dagligen stod han vid vägen och hackade makadam.

Det hände ibland att en personvagn kopplades av där hemma. Den ställdes upp på ett sidospår och fick stå där ett par dagar. Vi barn fick inte gå in i den, men det gjorde vi ändå om den var olåst… Det var en underbar lekstuga.

- Kommer du ihåg farbror Brandt? sa hon. Han är död och ligger inne i den vagnen och där skall han ligga till dess han begravs på Odensjös Kyrkogård.

Så kom begravningsdagen. Mamma och pappa skulle med, Joel Almryd kom och vikarierade för pappa. Redan tidigt på morgonen började mina föräldrar klä sig i svarta kläder. Pappas minns jag särskilt väl. Svarta byxor och en lång svart rock, bonjour kallades den. Till detta hade han en vit skjorta med hård krage, som vållade bekymmer innan den blev knäppt.

Så rullade en vacker men kuslig vagn fram till järnvagnen vars korsprydda dörr öppnades. En lång kista lyftes ut och placerades på "Likvagnen". Sedan rullades denna iväg mot Odensjö kyrka. Detta var mitt första möte med döden på nära håll.

En dag kom det en främmande "fågel" till byn. Hon skulle vara hushållerska hos vår lärare, som var änkeman med tre små barn. Ganska snart gifte hon sig med läraren och sen var hon fast i byn.

Sådana kläder som hennes hade vi aldrig sett förr. De beundrades och skvallrades om. Hon hade de mest fantastiska skor, små, knappast mer än 36 och försedda med de högsta och smalaste klackar jag någonsin sett. Jag väntade alltid på hennes fall, ty det verkade omöjligt för en så kraftig kvinna att kunna balansera på sådana styltor.

Hon hade ett kraftigt krusat hårsvall och en dag sa en pojke till mig:
- Din mamma och skollärarens fru är de enda som krullar håret.

Krullar håret! Det var något skamligt i vår frireligiösa bygd, så jag flög på pojken och skrek:
- Min mamma krullar inte håret. Hon ligger bara med papiljotter om nätterna.

Lärarefrun fick ofta brev från Italien och en dag vållade ett av dessa stor sorg i mitt hem. Landsfiskalen kom på besök. Den uniformsklädde gick ut till pappa på expeditionen och bad att mina bröder skulle följa med. Nyfiken som jag var, smög jag mig in och fann mamma gråtande i matrummet. Då jag frågade henne vad som hänt snyftade hon:
- Lärarens fru har fått ett brev, som det skulle varit pengar i. Men där fanns inga. Då hon såg att brevet varit öppnat och klistrats igen, anmälde hon det för polisen och nu är han här. Det värsta är att de tror att mina pojkar har gjort detta. Skulle mina pojkar göra något sådant?
- Mamma du skall inte vara ledsen, tröstade jag. Gud vet att de är oskyldiga och han klarar nog upp detta.

Mitt emot skolan låg en villa med stor trädgård. Där bodde vår skomakare som också var vår söndagsskollärare. Hans bror, Karl Sjöqvist, arbetade på järnvägen och fanns ofta hemma på stationen. Han hjälpte till med olika sysslor men ibland tog han sin dressin och körde iväg. Först på senare tid har jag fått veta att han var banvakt på sträckan Åsen-Unnen. Efter något år flyttade han från bygden och brodern Frans flyttade till det lilla huset som hörde till missionshuset. Sedan hade jag bara att gå genom en liten skogsdunge för att besöka honom, och det gjorde jag ofta.

Det var högtidsstunder, då jag fick sitta hos honom och lyssna på han kloka ord. Det var en varm och mänskligt kärleksfull religion, som han lärde mig både här och i missionshuset.

Han lärde mig allt om skolagning. Varje moment han utförde förklarades mycket väl. Varför han beckade tråden, putsade sulorna m m. En dag skulle han laga ett par skor till mig. Han tittade på klacken och sa:
- Flicka lilla, du blir alldeles fördärvad i fötterna om du fortsätter att gå på detta sätt. Du går ju utför på klackarna, men det skall jag bota.

Så tog han en bit läder. Skar till den och lade den på klacken. Men ingen skall tro att den blev jämn. Nej nu gick jag inåt istället. Det såg inte vackert ut, men undret hände och så småningom var mina klackar jämnt slitna. Forna tiders hantverkare kunde mycket.

Det fanns en hantverkare, som hörde till järnvägen. Det var en liten pigg och rolig målare, som hette Landau. Honom älskade jag. Det var underbart att se honom blanda till färger och måla. Ingen kunde göra så vackra ådringar, som han. Han rörde lite med sin pensel eller en trasa och vips såg en helt vanligt målad byrå ut som den varit av ädlaste träslag.

Städa var väldigt tråkigt. Därför förklarade jag för honom att då jag fick ett eget hem skulle jag aldrig tvätta skåp. Jag skulle måla istället. Det var mycket roligare. Nog undrade jag varför han skrattade åt min fina idé.

Många är de järnvägsmän, som passerar revy för mina inre ögon i denna stund. Det skulle bli en mycket lång historia om alla skulle beskrivas. En vill jag emellertid nämna innan jag slutar, ty han hörde verkligen till min barndom. Det var konduktör Karlsson. Alltid var han pratsam och glad. Alltid hade han några ord till reds för den pratsjuka ungen som åkte utan biljett. Hon trodde att han menade allvar, då han ville stoppa ned henne i en korg, som han gjorde med katter. Han var trots allt hennes älskade Karlsson och förblev så ända tills hon blev en stor flicka och åkte på egen biljett. Men då hade han fått ett ytterligare plus. Han hade fått en svärson, som hette Pelle och denne spelade i HBK. Vad gjorde det att jag var Halmian. Han var ju trots allt en hjälte och det skimret glänste en smula över Karlsson.

Så vaknade "Stinsatösen" upp ur sina drömmar. Hon såg att allt var borta. Den nya tiden hade tagit bort det, som varit hennes barndoms paradis och ingenting skulle bli, som det en gång var.