Det är väl idag inte så vanligt att man föds till denna världen innanför hemmets fyra väggar. Att ha fötts på en järnvägsstation, och till på köpet vid en smalspårig järnväg, är det kanhända inte så många som kan skryta med, och måste väl därför betecknas som i alla fall lite märkvärdigt. Händelsen ägde rum i nådens år 1948, i juli månad, och platsen var järnvägsstationen i Mahult, fem kilometer öster om Simlångsdalen, vid den nu sedan 31 år saligen avsomnade Halmstad-Bolmen järnväg. Där såg jag dagens första ljus, yngst i en brödraskara på fyra. Min mor som var ensamstående, skötte både post och järnväg på den lilla men absolut inte oansenliga stationen.

Växling pågår...

Mahult, liksom de flesta samhällena utefter banan, var vid denna tid en i hög grad levande bygd med många småföretag, många bofasta, och turister. Bl.a. fanns en mekanisk verkstad, ett lastbilsåkeri, en etikettfabrik, en keramisk verkstad, en maskinstation, ett hönseri, en rörläggningsfirma och ett pensionat, Örnås, som brann ned 1949, och senare ersattes med Simlångsgården. De bofasta var till stor del småbrukare, och turisterna var s.k. "sommargäster", framför allt danskar som hyrde stugor i trakten under sommarmånaderna.

Som kronan på verket hade Mahult en egen polis, eller fjärdingsman, som det hette på den tiden. Det var en snäll man, men inte mycket till polis. Om det någon enstaka gång hände något som krävde ett ingripande, passade han på att "ta semester", för att slippa bli inblandad i några otrevligheter. Kollegorna i Halmstad fick då rycka in för att rädda poliskårens ära. Men detta hände inte så ofta, det var långt före berusade ungdomar, huliganer och kriminella MC-gäng.

Det är klart att all denna verksamhet krävde service, både vad det gällde transporter, där det mesta ännu gick på järnvägen, och även postens betydelse var naturligtvis stor. Det var med andra ord "full rulle", och min mor hade mycket att göra. Stationen låg mitt i byn, på andra sidan landsvägen låg ett ålderdomshem och en bygdegård. Granne med stationen låg en telefonstation (det skulle dröja ännu några år innan automatiseringen). Vidare fanns det både småskola och folkskola, samt två livsmedels affärer.

Hur var det då att växa upp på en station vid Bolmenbanan? Ja,någon materiell lyx var det sannerligen inte tal om! Huset var en tämligen enkel byggnad i ett plan, som till hälften upptogs av expedition och väntsal. Bostadsdelen bestod av två ganska små rum, och kök med skafferi I köket fanns en elektrisk spis för matlagning, och en vedeldad för upp-värmning. Veden fick vi sågad, hugga fick vi göra själva.

Vintertid eldades med koks eller torvbricketter. Rinnande kallt vatten, allt varmvatten fick värmas på spisen. Det fanns en enkel toalett ansluten till en septitank, nedgrävd bakom huset. Dusch fanns förstås inte, vid noggrannare tvagning fick vi använda oss av badavdelningen i källaren på ålderdomshemmet på andra sidan vägen. Avsaknaden av kylskåp kompenserades väl i viss mån av att det bara var hundra meter till affären. Ett uthus fanns bakom stationen med plats för redskap, ved och koks, samt en tvättstuga .

Grytan i tvättstugan var förstås vedeldad. Trädgården bestod av två gräsmattor, fruktträd, vinbärsbuskar, potatis och grönsaksland som vi fick ansa och nyttja själva. Mot järnvägssidan fanns stora rosenrabatter som SJ skötte om. Idyllen fullbordades av en äng intill tomten, där det växte både gullvivor och smultron, samt på andra sidan järnvägen, en långsträckt backe med bokskog.

Min mors lön var i likhet med de flesta statsanställda på den tiden mycket blygsam, så man fick tidigt lära sig att vända på slantarna. Några bidrag var det inte tal om, förresten satte man en ära i att klara sig själv. Visst var det ont om pengar, men i stället fick vi lära oss att värdesätta andra saker, en grundinställning som blivit till nytta för livet. Jag är på det hela taget mycket tacksam för min enkla uppväxt.

Vi barn fick förstås tidigt hjälpa till med allehanda sysslor, när vi blev lite äldre även med sådana saker som att sortera post, och stämpla brev och julkort. En viktig uppgift var också att "ta tåget", dvs. att möta rälsbussen på perrongen och ta emot säckar med post och tidningar, och lämna över post för vidare befodran. Tågen hade bemannade postvagnar där posten sorterades under gång, en service som idag hör det förgångna till. Det var också viktigt att när varje tåg hade lämnat stationen ringa "tåg ut" till nästa station, detta för att man där skulle hinna fälla bommarna. I Mahult hade vi inga bommar att sköta.

Men inte bara rälsbussar trafikerade sträckan. Varje dag passerade godståg i båda riktningarna, dessa tåg var oftast dragna av ånglok. En lastkaj och ett magasin fanns bakom perrongen vid ett stickspår, där man växlade in godsvagnar för lastning och lossning. Efter varje ånglok som passerade, kom en stund senare en sträckvakt på cykel- dressin, med vatten och enklare släckningsredskap.Hans viktiga uppgift var att se till så att inga gnistor från loket satte eld på banvallen. Risken var stor när det var torrt i markerna. Att åka tåg från Halmstad till Mahult vintertid för att åka skidor, var ett populärt nöje. Då sattes ofta ångloken in som extratåg.

Tågtrafiken var som livligast fram till slutet av femtiotalet, för att sedan sakta minska i takt med bilismens genombrott.

Men det var också en medveten politik från SJ:s sida för att minska trafiken. Man ville göra sig av med alla smalspåriga järnvägar, och då gällde det att kunna visa siffror på olönsamheten. Allltså började man att köra bussar parallelt med järnvägen. Man såg också till så att tidtabellen inte stämde för övergångar till andra tåg, för att få ned antalet resenärer. Godset likaledes, kördes på SJ:s egna lastbilar istället för med tåget. På så vis fick man alibi att lägga ned den "olönsamma" banan. Taktiken har använts på många andra håll med samma framgång.

I början på sextiotalet vilade nedläggningshotet tungt över banan, och bygden hade börjat avfolkas. En ny tid bröt in. 1963 lämnade vi Mahults station, för nya möjligheter i Halmstad. Min mor fick förtroendet att förestå posten på Kärleken, en tjänst hon skötte i ytterligare tolv år.