Öjarps banvaktsstuga (nr 13)

Halmstad-Bolmens järnväg var färdigbyggd 1889. Då hade man i regel byggt en banvaktsstuga mellan varje station. Denna skulle vara bostad åt den banvakt som bevakade sträckan mellan stationerna. I Öjarp, vid sjön Bolmen, byggdes en stuga till den banvakt som hade hand om sträckan mellan Bolmen och Piksborg. Stugan som hade ett idylliskt läge vid den s k Rahmviken, var klädd med panel och rödmålad.

Den första banvakten här, Johannes Petersson var född i Göteryd 1859. Hustrun Anna Andersdotter, var född i Breared, Hallands län 1867. Efter en 15-årig tjänst i Öjarp blev Johannes Petersson sjuk och dog 1905. Hustrun och barnen fick då lämna banvaktsstugan och flytta till Rävanäset (en liten stuga, som låg mellan Öjarp och Piksborg).

År 1906 flyttade Aron Eliasson till Öjarp tillsammans med makan Selma, som blev min mor. Hon dog 1919. Far gifte om sig och vi bodde alla kvar i stugan till den 1 december 1925, då vi flyttade till Piksborg.

Piksborg 1925 - 1939

Jag, Daga Ingelstrand, banvakt Eliassons dotter, efterträdde då Albin Persson, som förflyttades till Halmstad. Stationen i Piksborg blev nu hållplats och en av familjen Eliassons medlemmar skulle sköta denna. Min styvmor hade små barn. Därför varken kunde eller ville hon sköta stationen, varför detta arbete föll på min lott. Vi hade fullständig poststation med fyra posttåg dagligen. Postkupé 192 kom på förmiddagen och 176 på eftermiddagen.

Vi hade en lantbrevbärarlinje som gick till Skeen. Brevbäraren kom varje förmiddag. Då var det han som bytte postsäckar vid tåget, annars fick jag göra detta. Posten till Skeen lades i ett särskilt fack. I Piksborg fanns bara 12 abonnenter (förutom sommargästerna).

Intill stationen låg en ganska stor villa. Där bodde baron Raab med sin friherrinna. Hon brukade skicka telegrampostanvisningar till en spelhåla i Monte-Carlo. Då fick lantbrevbäraren hjälpa mig med kursen, som jag inte förstod mig på. Jag var ju bara 15 år gammal.

Annars gick allt bra. Jag var hos stins Carl Andersson i fem dagar för att lära mitt arbete. Sedan fick jag ringa dit om jag tvekade någon gång.

Det pågick vägarbete i Skeen, därför sålde vi fler biljetter denna tid än man gjorde på de större stationerna. Massor av cyklar och resgods polletterades. Det kom även mycket fraktgods. För allt kommande gods betalades fem öre i notislösen. Dessutom betalades naturligtvis vanlig fraktavgift.

Vid stationen fanns ett "småbrukarmagasin". Här förvarades gödning, kalk och dylikt. Många bönder kom med sina skjutsar (en del körde med stutar) och hämtade kalk då kalkvagnarna anlände. Handlare Gustav Olsson på Norret stod för uppvägningen. Jag fick lämna vagnsrapporter varje dag och se till att presenningarna återsändes till kalkbruken.

Ifrån Löckna i Odensjö skeppades torv över sjön Bolmen. I Piksborg fanns en torvlada med ett stickspår. Här körde man in med järnvägsvagnar och lastade den torv, som sedan skulle gå till stationer och hållplatser utmed järnvägen. Överallt värmdes nämligen lokalerna upp med denna torv. I "Bagagen" på stationerna stod det en torvkamin. Ifrån denna gick det ett rör in i kakelugnen, som stod i ett hörn av expeditionen så där blev också varmt. Även väntrummet skulle värmas upp vintertid. Jag minns ännu hur den lätta torvaskan flög då man rörde i den. Man måste ta ut askan varje dag.

Vagnslaster av massaved kom och tippades på ett ställe upp emot järnvägsbron. Dessa vagnar kom till Piksborg med kvällståget. Efter avlastningen sköts vagnarna med handkraft in på ett sidospår. Rälsen skulle vara klar då morgonens tåg anlände. Då vi lagt oss på kvällen kunde vi höra hur man tappade massaved i Kafionjön. Så heter den lilla sjön till vänster om järnvägsbron.

Massaveden, inramad av länkar hämtades av en ångbåt, som tillhörde Delaryd eller Strömsnäsbruk och kördes av Sander på Sundet. Veden släpptes vid Bolmåns mynning och gick sedan förbi Skeen. Där fanns en flottare, som påtade på så att veden flöt vidare till sin bestämmelseort. Det var alltid Gustav Olsson från Norret och Magni Rast från Tingshög som skötte flottningen.

Banvakten som skötte sträckan Byholma-Piksborg, bodde i banvaktsstuga nr 12. Denna låg på Sundranäs mark ca 100 m från brofästet i Piksborg. Den var reverterad och vitmålad. Till stugan hörde ett par små åkertegar. Någon av banvakterna lär t o m haft en ko.

Den förste banvakten här hette Petter Nilsson. Han föddes i Lidhult 1856 och bodde endast ett år i Piksborg. 1890 återvände han till Lidhult med familj.

Efterträdaren August Johansson var född i Almunsryd 1859. Han blev inte heller gammal i banvaktsstugan. Efter två år emigrerade han till Amerika.

Mera trogen sin banvaktstuga blev Frans Salomonsson. Han tillträdde platsen 1907 och flyttade till Hylte i Byholma 1926.

Inkomsterna för järnvägsbolaget var inte så lysande vid denna tid. Följden blev att många tjänster drogs in, bl a denna banvaktstjänst, varför stugan uthyrdes till advokat Robert Blomstervall från Halmstad. Denne upplät stugan till Amalia (Millan) Olsson. Han bodde här i många år och skötte det "Tåghem" som ordnades.

Några vagnar ställdes upp i Piksborg. Från dessa serverade Millan kaffe, wienerbröd, läsk och godis till de turister som kom hit sköna sommardagar. Bord och bänkar sattes upp. En flaggstång restes och det flaggades varje söndag. Där grävdes en brunn och gjordes iordning en källare där man kunde förvara varjehanda saker.

Motoryachten Piksborg anskaffades och gästerna kunde sedan få sig en utflykt på sjön.

Sedan Millan flyttat från Piksborg, sålde Blomstervall stugan med tillhörande tomt som friköpts omkring 1950 av kapten Mullenbock, som använde stugan till fritidsbostad. Vid mitten av 1960-talet vid Mullenbocks död, inköptes stugan av Sven Sjölund.

På Borgen hade styrelsen för HBJ många festligheter. Någon gång reste man t o m tält av presenningar intill stationens trädgård.

Alla tåg skulle bevakas. Vid kröken mot Vallen fanns en semafor. Lyktan här skulle både tändas och släckas. Det var inget roligt arbete när det var mörkt.

Vi fick lysa oss med fotogenlampor, ty elektriciteten hade inte nått hit. Den enda telefon vi hade var "bantelefonen", som endast användes i tjänsten. På den tiden ringde man "Tåg in" och "Tåg ut" till grannstationerna. Man kunde också använda den vid absolut nödvändiga ärenden t ex sjukdomsfall.

När det var som kallast på vintern tog man upp is. På den tiden (30-talet) fanns ju inte så många elkylskåp, så det var många vagnslaster is, som forslades vidare för att säljas bl a till apotek och mejerier.

Det är nog inte många som kört dressin så mycket som vi i Piksborg gjorde. Affär fanns inte, så vi fick köra dressin till Bolmen för att handla. Det hände då att jag mötte både trafikchef Porat och banmästare Willners. En gång minns jag tydligt. Jag kom körande med en stor fyrhjulig dressin för att lämna frukost till far. Då mötte jag banmästaren och fick hoppa av för att lyfta av den tunga dressinen från spåren.

Då sa banmästaren: - Det är oförsvarligt att skicka ut en unge med en så stor maskin.Jag var ju bara 9 - 10 år den gången.

I Skeen fanns ett betydande ålfiske. Man skickade färsk ål två gånger per vecka. Även rökt ål levererades.

I Skeen fanns även en sportfiskeklubb. Dit kom fina herrar från olika platser, bl a Malmö. Dessa sa att Piksborg var den vackraste stationen i södra Sverige.