Jan Alvhult, som är HBJ-entusiast, berättar här om inspelningen av filmen "Stinsen på Lyckås" med Edvard Persson. Bakom kulisserna var det inte så idylliskt när filmen skapades. Året var 1942 och Ryabergs station vid HBJ hade en huvudroll... |
|
 "....Jag har bott i en godsvagn....i
hela mitt l i i i i v......och sett silltunnor komma och g å å å å å...." sjöng
nästan Edvard Persson.
Filmen "Stinsen på
Lyckås" spelades in på HBJ i Ryaberg.
Edvard Persson var full
varje dag och elak som själva f-n. Han skickade hem huvudskådisbruden - hon var inte
"snygg nog" - och krävde fram Kollbergskan som dög. Han låg i en ständig,
nästan mördande dispyt med regissören Lingheim. Filmgänget disponerade ettan med tåg
plus en rälsbuss att åka med för att partaja på Simlångsdalens gästgivaregård, som
levde gott på filmgänget. Att Edvard Persson verkligen uppskattade gästgivargårdens
mat & dryck uttryckte han med följande ord i gästboken: "Om det är sant att
det finns oaser i livets öken, så måste denna gästgivargård vara en av dem. - Här
vill jag alltid vattna mina kameler!"
Den röda
stationsbyggnaden i Ryaberg målades gul för att bli "röd" på ortokromatisk
svart-vit film - annars hade den blivit svart. Filmbolaget - Europafilm - betalade och det
var ändå dags för ommålning, vilket bolaget hölls omsorgsfullt okunnigt om.
Stationsskrivaren Joel Almryd - son till pappa August som var lokmästare på HBJ -
övervakade arbetet ur säkerhetssynpunkt. Han som vid inspelningen var stins på riktigt,
njuter sitt otium i Halmstad nu.
Bilen som kolliderar med
tåget i filmen tillhörde Motorkalle i Halmstad, saknade motor och drogs framför tåget
med ett rep. De som spelat in filmrullen på video kan faktiskt se repet i ett par
bildrutor om man enbildsstegar avsnittet. Även ett par gubbar som drar i repet kan
skymtas av den skarpögde. Chaffören kommer från ett amatörteatersällskap i Halmstad
och även "lokföraren" som klivit av och diskuterar försäkringsfrågor med
nämnde chaufför. Tågpersonalen är äkta vara utom han som spelar den illustra
kombinationen av stationskarl och idiot. Konduktören som flitigt hoppar av och på tåget
hette egentligen Hjelmberg.
Det fattas bitar i filmen,
bl.a. noteras det i scenen i grustaget. Där skulle framgå att stationskarlen/idioten
tillsammans med barnen skulle lagt växeln fel. I sanning en remarkabel prestation att med
bomveven lägga en växel fel i en grusgrop tre mil från stationen! Tåget står i
Skedala Grp. Växeln hade tungorna åt Halmstad och skyddades med skivsignal och motsv.
K16.
Trots filmen "Stinsen
på Lyckås" alldeles osedvanligt höga töntnivå har den något som får en att
stanna upp ett slag. Och i slutknorren när det upplysta HBJ-tåget rullar förbi Ryaberg
i mörkret stannar den inre processorklockan för en stund. En mycket god stund för en
HBJ-entusiast, kan tilläggas. Ett lätt tryck kan diagnostiseras i thoraxregionen och
understundom ett lätt fuktat öga.
Men kritiken var grym mot
filmen - man hade synpunkter på både Edward Persson och en i filmen förekommande
kyrkoherde av samma rondör - om inte värre. "Det räcker med ett fläskberg i samma
film" löd kommentaren från den samtida kritikern. Andra kritiker var mindre krassa
men icke desto mindre giftiga i kommentarerna."
Jan Alvhult |
|
| Så filmen
förtjänar kanske inte en framskjuten plats i den svenska filmhistorien, men i
historieskrivningen kring Halmstad - Bolmen Järnväg är den en kuriosaepisod, som väl
kan både ses och berättas! Lite filmfakta från Svenska Filminstitutet Handlingen i filmen: Stinsen Malm och hans hushållerska fru Nilsson och hennes barn lever lyckliga på stationen. En järnvägsinspektör kräver att barnen ska bort. Malm åker till Stockholm för att protestera! Regi: Emil A. Lingheim, Sverige, 1942 Medverkande: Edvard Persson, Barbro Kollberg, Jullan Kindahl, Fritiof Billquist 35mm. NB. Sv/v. Barntillåten. 104 min. Filmnr: 3658
|
