Bökö station

Bökö station

Naturskönt beläget vid Transjöns norra strand ligger byn Bökö.

Någon ö i sjön med detta namn har veterligen aldrig funnits. På äldre kartor heter byn Böke eller Böket. Namnet kan förklaras med att här fanns bokskog, ett s.k. boke. Sannolikt har ö-et tillkommit av misstag genom järnvägens försorg.

Poststationen fanns inrymd i järnvägsstationen. När järnvägen anlades brukades fem gårdar i byn varav en återstod vid nedläggningen. Från Bökö utlastades huvudsakligen skogsprodukter, bl.a. props (gruvstöttor), som från Halmstad exporterades till England. I Bökö fanns även mejeri, elverk och snickerifabrik. 1918-1922 utvanns bränntorv från en mosse sydväst om stationen att användas till loken, eftersom kolen blivit för dyr under första världskriget. Från tiden för invigningen av järnvägen framgår av tidningsnotis att det fanns planer att från Bökö anlägga ett sidospår till kyrkbyn Femsjö, 7 km i nordlig riktning. Dessa planer förverkligades inte.

Adolf och Hulda Håkansson med barnen Britta, Ing-Marie, Eva och Ingrid på Bökö station ca 1924. Foto från Sara Bergström, dotterdotters dotter till Adolf och Hulda.

Den första stinsen i Bökö hette Magnus Werner. Han hade börjat vid järnvägen redan året före invigningen som biträde åt stakningsingenjören. Carl Jehander var släkt med Werner vilket kan ha bidragit till att Werner sökte sig till banan. Werner var gift med Vilma, dotter till kantor Karlberg i Lidhult. De fick fyra barn, Torsten, Yngve, Göta och Märta, den sistnämnda gifte sig med kantor Bjurdalen i Lidhult. Magnus Werners syster, Matilda vistades tidvis hon sin bror och hjälpte till i hushållet. Här fick lokmästaren och änkemannen August Almryd syn på henne och 1898 gifte de sig.

Konduktörens utrustning

Personal

Magnus Werner	1889 – 1916
Carl Helander	1916 – 1923
Adolf Håkansson	1923 – 1932
Hulda Håkansson	1932 – 1937
Anna Krook	1937 – 1940
Ingrid Karlsson	1940 – 1949
Astrid Dahlberg	1949 – 1953